Husby
Jag blir väldigt fundersam och även lite rädd när man läser om Husby. Allt ska ha börjat med att det i Husby sköts ihjäl en man. Och på grund av detta har boende i Husby rätt att vandalisera, sätta eld på och förstöra sitt eget område. Jag har verkligen svårt att förstå hur detta skulle underlätta för den avlidne mannens familj och vänner. Det kan ju vara dem som äger bilen som nyss sattes i brand eller den lilla affären vars rutor blev krossade. Hur ska det hjälpa dem att gå vidare i sin sorg? Har hans nära och kära bett om detta beteende, mår de bättre när de går ut på dagarna och ser att deras eget område är helt förstört? Hur kan det vara rätt att vandalisera ett område och ge sig på personer som försöker ställa till rätta och städa upp? Min bror jobbar som polis i Stockholm, jag vet faktiskt inte om han har jobbat i det aktuella området. Men ska jag behöva gå och vara rädd för att min bror ska råka illa ut i sitt arbete, bara för att en del boende i Husby inte anser att deras åsikt kan komma fram på något annat sätt än det här. Vad är det egentligen de vill ha sagt? Det dem anser som en oskyldig man har blivit skjuten och därför är det rätt av dem att förstöra för sina egna grannar. Jag förstår verkligen inte logiken? Men jag förstår frustrationen över att inte bli sedd och hörd och att det ibland kan leda till drastiska åtgärder som från början känns väldigt avlägsna även för dessa människor.
Det som även är tragiskt i detta sammanhang är att det finns en del människor som drar nytta av detta och tycker att SD borde få ännu mer väljare nu. Eftersom man tydligt ser hur invandrare beter sig. Jag tycker det är tragiskt att man är så snabb att döma personer efter deras hudfärg. Jag tror att långt ifrån alla med utländsk eller svensk härkomst i Husby ställer sig bakom detta agerande. Den unga kvinnan som sprang fram till några killar och sa åt dem att sluta när de skulle kasta sten på polisen, var hon svensk? Det framgår ingenstans och jag kan inte med säkerhet säga att hon inte var det, men jag har mina idéer om vad jag tror. Det visar hur som helst att det finns personer i Husby som inte tycker att det här är det rätta sättet att agera för att få fram sin åsikt. Jag kan förstå frustrationen som både unga och vuxna känner över att deras stadsdel blir förbisedd och tappar många sociala inrättningar. Men det här är ju ingenting som är slutet till Stockholms förorter. Jag bor strax utanför ett litet ställe som heter Skepplanda. Jag har inga siffror på hur många invandrare det bor här, men går man ner till centrum så är det inte speciellt många jag ser. Men vi har blivit av med vår folktandvård, vårdcentralen har knappt öppet längre och det lilla fiket byter ägare oftare än vad jag byter trosor för att de inte får det att gå runt. Och det finns inte mycket för ungdomarna att göra på kvällar och helger. Men jag vet att ingenting av det här blir ju bättre av att jag går och sätter eld på grannens bil eller slår sönder rutorna till det lilla fiket. Utan vill jag ha en förändring så får jag ju jobba för den. Vi är några mammor från vår föräldragrupp som försöker ta oss till fiket så ofta det finns läge och vi har pratat mycket om hur viktigt det är att stötta de inrättningarna som finns kvar för att inte hela stället ska dö ut. Vi måste visa de som kommer till vårt land som invandrare och även våra svenska barn att ingenting bara kommer av sig själv. Visst vi har det väldigt bra här i Sverige, men även vi måste kämpa för det vi vill ha och tror på. Det jag menar är att vi någonstans har brustit i att visa dessa människor att det finns andra sätt att uttrycka sig på och allt går inte att lösa med våld. Man kan inte se allt efter hudfärg utan jag tror mer vi får se till de stora sprickor som blivit i vårt samhälle mellan olika klasser. Det är ju inte i de rika stadsdelarna man oftast ser denna reaktion på händelser. Även om de där har andra problem att ta hand om. Jag tror att vi över lag måste bli mer toleranta för varandra och lyssna på personer när de uttrycker en oro över någonting. Blir man förbisedd en längre period, oavsett vem man är, så blir man mer och mer benägen att ta till större och starkare medel för att synas och höras. Jag tycker absolut inte att detta beteende på något sätt är korrekt och jag har absolut ingen hänsyn för det. Men jag kan förstå att det måste vara en otrolig frustration som ligger till grund för att ett sådant här beteende överhuvudtaget ska visa sig.
Lite tankar från lilla mig...
