Inte rädd om livet...
I natt, jag kommer inte ihåg exakt vilken tid men runt kl 1, så blev Cornelia riktigt ledsen. Hon hade ont i magen på grund av en massa luft hon inte fick ur sig. Jag försökte på alla sätt att underlätta för henne och trösta. Men hon lyckades i varje fall väcka Pierre, vilket är en stor bedrift för han brukar inte vakna av någonting. Hon fortsatte låta en stund till och väckte även Malte. Då säger min kära sambo någonting som fick mig att se svart, jag blev så arg på honom och förstår fortfarande inte hur han vågade häva ur sig någonting sådant till en hormonstin ammande småbarnsmamma som inte sovit någonting fram tills dess. Han sa "men ge henne mat om det är det hon vill". Vad fan tror han? Att jag bara låter henne skrika för skojs skull och att det vore så enkelt som att ge henne mat? Jag svarar att det är inte det som är fel och han undrar vad är det då? Snacka om att ha dålig koll på att det finns mer än hunger som kan höra en tre veckors bebis ledsen. Och vad har han för låga tankar om mig egentligen?
Jag tror inte att han riktigt reflekterade över hur illa det lät i mina öron. Men där har vi ju en karl som inte är direkt rädd om livet. Det kan bli bra tokigt ibland. :)
Kram kram
