AnnaSissel

I natt har jag sovit mindre bra, många tankar som har snurrat runt i huvudet. Jag pratade nämligen med min far igår kväll och han berättade att farmor är på sjukhuset. Min stackars farmor har inte haft det lätt på sista tiden och det är många dagar som hon har väldigt svårt att veta vem som är vem i familjen. Men att de gamla blir glömska hör ju mer till en vardag, så det kan jag leva med. Även om det är riktigt jobbigt när man ringer eller är där och hälsar på och hon inte kan hålla isär vem som har gjort vad i sitt liv. När vi var hemma sist fick hon i varje fall träffa Malte, men jag vet inte om hon kommer ihåg att hon har gjort det. Men det är ju alltså inte därför hon är på sjukhuset, utan nu var det en hel rad med saker som spökade. Hennes struma var tydligen inte så bra, hennes diabetes löper amok, hon har lunginflamation och hennes hjärta har svårt att orka med. Läkarna gav henne en 50/50 chans att överleva. Jag tycker det är svårt, det är som sagt många tankar som har snurrat runt i huvudet. Kanske är det bättre att hon får komma till farfar och slippa livet här på jorden. Jag vet inte vilken känsla som är mest självisk. Vad har hon för liv här egentligen, får hon ut någonting av att gå i sin lilla lägenhet och inte komma ihåg vilka hennes barn och barnbarn är. Eller är det vi som tycker att det är jobbigt att hon bara är i lägenheten och inte kommer ut längre. Min farmor som alltid har varit en medelpunkt, där man har samlats när någonting skall firas. Hon som har lagat stora middagar och bjudit oss på. Är det kanske vi som tycker att det är jobbigt att hon inte längre klarar dessa saker. Hon kanske inte alls har ont av att gå där i lägenheten, hon kanske inte vet mer just nu.

Pappa lovade att han skulle höra av sig så fort han visste någonting mer. Det är en tuff väntan. Farmor har vid ett flertal tillfällen varit på sjukhuset och det har inte sett så bra ut. Men hon är en tuff dam som tagit sig igenom mycket. Men jag vet inte, någonstans känns det nästan som om det här är hennes slutdestination. Men jag ska inte måla fan på väggen, jag får helt enkelt vänta och se.

Jag har även beslutsångest för om jag ska åka hem och säga hej då eller inte. Jag vet inte ens om det kommer finnas möjlighet till det. Jag och pappa åkte till Norge när Bjarte var sjuk och jag var på sjukhuset bara timmarna innan farfar dog. Jag tycker det är viktigt att få ett avslut, så jag tror jag hade tyckt att det var skönt att få komma hem. Men samtidigt vet jag ju som sagt inte om det finns möjlighet till det och då vill jag inte förvänta mig någonting och sedan bli besviken om tiden inte är på min sida.

Farmor min underbara farmor, det skulle kännas väldigt konstigt och tomt utan dig...