Känner mig väldigt ledsen och hjälplös
Det har en längre tid varit ganska tufft på jobbet. Vi i personalgruppen har av någon anledning hamnat i en väldigt destruktiv spiral och vi kan verkligen inte komma ur den. Vi har haft möte efter möte om hur vi ska få våran fritidsverksamhet att fungera, men de slutar alltid med att vi åker eller går därifrån och inte mår bra. Vi kan inte prata eller diskutera med varandra, så fort någon kommer med ett förslag så känns det som om någon annan säger nej bara för att vi inte ska kunna tycka lika. Och är det två som tycker olika så kan de inte prata om det i en lugn ton, utan det känns hela tiden så otroligt agressivt. Om någon utomstående hade kommit in på ett av våra möten och bara lyssnat en liten stund så tror jag de hade blivit helt förundrade.
Eftersom den här situationen har varit under en ganska lång tid nu och en del av oss i gruppen inte kände att vi kom vidare så bollade vi det vidare till våran chef. Så igår när vi igen skulle ha en kvällsmöte för att komma underfund med hur vi ville bedriva våran verksamhet, så närvarade chefen. För att hjälpa oss att inte fastna i diskussioner som vi just nu egentligen inte har tid med och för att hjälpa oss prioritera de frågor som vi först behövde ta upp. Detta att chefen skulle närvara var inget som uppskattades väldigt mycket från alla i gruppen. Då vi kan uttrycka det fint och säga att ganska många har det lite tufft i den relationen oxå. Men alla var i varje fall närvarande och vi hade en dagordning som vi gick igenom och gjorde lite ändringar på, men alla verkade i varje fall nöjda med hur den blev till slut. I den här situationen var chefen väldigt bra att ha med, då det inte blev någon onödig diskussion om varför vi skulle välja bort vissa saker och så.
Men sen, vad hände sen...
Men sen, vad hände sen...
Mötet började väl okej och vi fick avverkat en del små delar. Men precis som förut så kom vi i n i en otroligt tuff och hård stämmning, folk pratar i mun på varandra, lyssnar inte färdigt när någon försöker förklara, himlar med ögon, suckar åt kommentarer. Jag åkte in till det här mötet trots att jag har varit hemma sjuk hela veckan, jag vet inte om det var mitt klokaste beslut. Men jag kände att det var väldigt viktigt att närvara. Men när min sambo senare hämtar mig och vi åker hem. Så återberättar jag saker för honom ssom har gjort mig upprör eller som vi inte har kommit längre med än innan mötet. Och vips så var vi hemma på uppfarten och jag är så uppe i varv och mår så dåligt över hur mötet gick och känslan när vi delade på oss för att åka hem.
Vad gör man, hur gör man för att komma ur en situation som den här?? Det hjälpte ju uppenbarrligen inte att ha chefen närvarande... Hur går man vidare? Det känns så otroligt tråkigt att gå till jobbet när vi fortfarande inte vet hur vi vill ha våran verksamhet. Just nu har vi ingen verksamhet, man kan knappt kalla det barnpassning heller eftersom vi inte ser till våra barns bästa. Det är på sin höjd förvaring....
Kommentarer
Trackback
