Imorgon blir jag 28 år
Det känns väldigt underligt. Här sitter jag, ukskriven för att jag väntar barn och imorgon fyller jag 28 år. Ända sedan jag var liten, ja 15-16 år sådär, så hade jag en föreställning om att jag skulle bli gravid och få barn när jag var runt 23 år. På något konstigt sätt har den här tanken fortfarande funnits kvar trotts att jag passerat både min 24 och min 25 års dag. När jag sedan fick beskedet om att jag inte hade någon ägglossning och att jag skulle behöva hjälp med att bli gravid så rasade hela min värld. Det var ingen som var riktigt säker på hur mycket hjälp som skulle krävas, jag hade ju ägg men de lossnade inte. Så det kunde eventuellt fungera med hormoner. Annars kanske de fick plocka ut mina ägg och göra en provrörsbefruktning. Men som sagt ingen visste riktigt på vilken nivå det skulle hamna förrän vi stod där och faktiskt ville ha den hjälpen. Det tog slut med min dåvarande pojkvän, så någon hjälp behövde jag ju inte fundera på i det närmaste. Men det är klart att man fortfarande funderade på hur det skulle bli. Och jag var helt säker på att jag skulle vara över 30 när jag väl fick mitt älskade barn. Först skulle man ju hitta någon, vilket inte är det enklaste. Och sedan skulle man komma till den punkten i förhållandet att båda ville ha barn och därefter skulle man börja försöka. Bara här är det ju 2-3 år som har passerat ganska fort.
Men sedan hände någonting. Jag blev tillsammans med en helt underbar kille som jag älskar väldigt mycket. Jag berättade för honom väldigt tidigt hur det låg till så att han skulle veta. Tyckte det var schysstast så. Vi pratade om barn och sa att det kan vi ju börja fundera på när jag har flyttat in och vi ser att det fungerar att bo tillsammans. Då jag flyttade ner till Kungälv för att vara närmare min älskling gick inte allt så enkelt som jag trodde. Jag bodde på många olika ställen och ibland i min resväska kändes det som. Efter Efter fjärde flytten kom vi gemenamt fram till att det var bättre att jag flyttade in hos honom. Men egentligen kanske vi inte skulle ha tagit det steget om situationen inte sett ut som den gjorde. Det fungerade hur som helst väldigt bra och vi har än så länge inte slagit ihjäl varandra. :)
Sedan blev det påsk, närmare bestämt långfredagen, och jag kände att någonting inte stämde. Jag kunde inte sätta fingret på det, men jag hade inte fått min mens. Den var max 2 dagar sen, men jag blev ändå fundersam. Jag sa till min älskling att jag ville att vi skulle åka och köpa ett graviditetstest, bara för att. Ingen av oss trodde riktigt på att det skulle visa att vi var gravida. Men vi åkte i varje fall iväg och köpte. När vi sedan testade och jag såg vad det visade för resultat blev jag ganska rädd. Var vi överhuvudtaget beredda på det här och skulle vi klara av att hålla ihop? Jag berättade för min pojkvän och han säger "-Är det överhuvudtaget möjligt?" Jag förstår hans reaktion, jag trodde ju inte heller att det var möjligt, vi hade ju inte gjort någonting för att få det att fungera.
Efter ett par dagar och ett par test till så började man så smått låta det sjunka in och förstå att vi faktiskt skulle bli föräldrar. Jag vet att min pojkvän nu är väldigt glad över vårat kommande barn och ser fram emot det väldigt mycket. Men i början kände han nog mer eller mindra att han var tvungen att vilja ha det. Han hade aldrig kunnat säga till mig att jag inte skulle behålla det, inte efter allt som jag hade berättat. Tänk om det här är min enda chans?? Och jag tänkte nog egentligen likadant, jag hade nog aldrig kunnat ta bort det just med den rädslan. Då hade jag helre flyttat ut, kanske tillbaka till Örebro och tagit hand om barnet själv.
Men vi hamnade aldrig där, vi bor fortfarande tillsammans och har det väldigt bra. Båda vet att det kommer bli en stor omställning, men en positiv omställning. Och det blir ju bara så annorlunda och svårt som man tillåter det att bli. Det som dock gör mig mest förundrad är över hur livet kan ändra sig så många gånger utan att man egentligen har någonting att säga till om. Även min egen bild på mitt liv har fått ändra sig ganska drastiskt ett antal gånger. Tänk hur mitt liv hade sett ut om jag hade fått barn när jag var 23 år. Då hade jag haft en liten 5 åring nu och jag hade med största säkerhet inte bott här och varit tillsammans med den jag är. Konstigt...
Nu är jag hur som helst snart 28 och jag känner mig otroligt lycklig och tacksam över det liv jag lever just nu. Jag älskar min pojkvän Pierre Hansen över allt annat och jag hoppas att vi kommer bli riktigt gamla och grå tillsammans. :)
Kram kram
Men sedan hände någonting. Jag blev tillsammans med en helt underbar kille som jag älskar väldigt mycket. Jag berättade för honom väldigt tidigt hur det låg till så att han skulle veta. Tyckte det var schysstast så. Vi pratade om barn och sa att det kan vi ju börja fundera på när jag har flyttat in och vi ser att det fungerar att bo tillsammans. Då jag flyttade ner till Kungälv för att vara närmare min älskling gick inte allt så enkelt som jag trodde. Jag bodde på många olika ställen och ibland i min resväska kändes det som. Efter Efter fjärde flytten kom vi gemenamt fram till att det var bättre att jag flyttade in hos honom. Men egentligen kanske vi inte skulle ha tagit det steget om situationen inte sett ut som den gjorde. Det fungerade hur som helst väldigt bra och vi har än så länge inte slagit ihjäl varandra. :)
Sedan blev det påsk, närmare bestämt långfredagen, och jag kände att någonting inte stämde. Jag kunde inte sätta fingret på det, men jag hade inte fått min mens. Den var max 2 dagar sen, men jag blev ändå fundersam. Jag sa till min älskling att jag ville att vi skulle åka och köpa ett graviditetstest, bara för att. Ingen av oss trodde riktigt på att det skulle visa att vi var gravida. Men vi åkte i varje fall iväg och köpte. När vi sedan testade och jag såg vad det visade för resultat blev jag ganska rädd. Var vi överhuvudtaget beredda på det här och skulle vi klara av att hålla ihop? Jag berättade för min pojkvän och han säger "-Är det överhuvudtaget möjligt?" Jag förstår hans reaktion, jag trodde ju inte heller att det var möjligt, vi hade ju inte gjort någonting för att få det att fungera.
Efter ett par dagar och ett par test till så började man så smått låta det sjunka in och förstå att vi faktiskt skulle bli föräldrar. Jag vet att min pojkvän nu är väldigt glad över vårat kommande barn och ser fram emot det väldigt mycket. Men i början kände han nog mer eller mindra att han var tvungen att vilja ha det. Han hade aldrig kunnat säga till mig att jag inte skulle behålla det, inte efter allt som jag hade berättat. Tänk om det här är min enda chans?? Och jag tänkte nog egentligen likadant, jag hade nog aldrig kunnat ta bort det just med den rädslan. Då hade jag helre flyttat ut, kanske tillbaka till Örebro och tagit hand om barnet själv.
Men vi hamnade aldrig där, vi bor fortfarande tillsammans och har det väldigt bra. Båda vet att det kommer bli en stor omställning, men en positiv omställning. Och det blir ju bara så annorlunda och svårt som man tillåter det att bli. Det som dock gör mig mest förundrad är över hur livet kan ändra sig så många gånger utan att man egentligen har någonting att säga till om. Även min egen bild på mitt liv har fått ändra sig ganska drastiskt ett antal gånger. Tänk hur mitt liv hade sett ut om jag hade fått barn när jag var 23 år. Då hade jag haft en liten 5 åring nu och jag hade med största säkerhet inte bott här och varit tillsammans med den jag är. Konstigt...
Nu är jag hur som helst snart 28 och jag känner mig otroligt lycklig och tacksam över det liv jag lever just nu. Jag älskar min pojkvän Pierre Hansen över allt annat och jag hoppas att vi kommer bli riktigt gamla och grå tillsammans. :)
Kram kram
Kommentarer
Trackback
