AnnaSissel

Blir irriterad på mig själv och känner att jag så gärna skulle vilja ha bättre ork och tålamod. Med Malte och Cornelia så tycker jag att det går bra och jag försöker i så stor utsträckning som möjligt att vara pedagogisk och tänka steget längre så att man kanske kan förhindra en del utbrott. Men stackars Pierre får ju ta hur mycket som helst. När det är bra så är det jäkligt bra, men minsta lilla kan ju knuffa mig över kanten och då jäklar i min lilla låda. Efteråt tänker jag direkt att min reaktion var kanske lite väl överdriven, men samtidigt har jag ju blivit irriterad över någonting så jag kan inte bara släppa det och be om ursäkt. Men problemet är att det behövs en så liten grej för att göra mig fruktansvärt irriterad. Humöret går verkligen upp och ner som en jojo. Jag trodde allt sånt här skulle bli bättre när hormonerna från graviditeten och amningen försvann. Jag äter heller inte så mycket onyttigt längre och borde ha en jämnare blodsockernivå, vilket också borde hjälpa. Men det är det här lilla problemet sömn. Jag lyckas alltid välja fel när vi delar upp nätterna med Cornelia. Och får alltid sova kortast period. Och i veckorna får man ju ingen hjälp alls för då ska ju han jobba. Vi har det ändå väldigt bra mot vad många andra småbarns föräldrar har det. Men det påverkar mig så otroligt mycket när jag inte får sova. Pierres svaghet är ju mat, om inte han får mat så blir han ju så slö vilket leder till att han lätt blir irriterad. Och min är tydligen sömn. Men hans är lite lättare att göra någonting åt, det handlar ju enbart om planering. Och för min del handlar det om att sova när det finns möjlighet, någonting som min kropp tydligen inte alls är skapt för. 

Jag är så fruktansvärt bra på att skjuta upp saker och skylla på en massa olika dumma ursäkter. Det här handlar så klart om min träning. Jag har tränat hela tiden sen jag skrev att jag skulle börja, men inte alls så mycket som jag vill och det lilla jag gjort spelar kanske inte så stor roll när man sedan trycker i sig onyttigheter. Jag vet att jag måste komma igång på riktigt, så idag började jag om. Jag har ätit bra både till frukost och lunch och nu ska jag hålla i det här. Jag mår inte bara av att se ut såhär och ha så lite ork och det är ju bara jag som kan göra någonting åt det. Då jag måste ha någonting att sträva efter så att jag kan pusha mig själv så ska jag på tre månader gå ner minst fem kilo. Jag vill inte skriva nu hur mycket jag väger, för det är något jag mår riktigt dåligt över. Men går jag ner fem kilo så är jag i varje fall en bit på väg. Droppen var nog nu när vi var hemma hos mamma och pappa över julen. Då fick jag ett par träningsbyxor av mamma för att dom var för stora för henne. Jag ska inte kunna ha mammas för stora byxor!!! Jag blev så klart glad över att jag fick dom, för jag behöver ett par. Men det kändes ändå skumt. Jag har inte på 30 år varit större än min mamma, men nu är jag tydligen det. Skumt!!