AnnaSissel

Jag är väldigt glad över att jag fyllde år i onsdags för då var min älskling tvungen att avsätta lite tid till mig. För i övrigt den här veckan har jag inte sett mycket av honom. Han jobbar ju som vanligt och sedan när han kommer hem så jobbar han antingen ute här hemma eller så åker han iväg till någon annan och jobbar. Jag vet att det måste göras och jag tycker att han är väldigt duktig som orkar hålla på som han gör. Men det blir grymt tradigt för mig som inte får hjälpa till med någonting. Jag går ju bara här inne hela dagarna och sedan ska jag höra hur han jobbar där ute utan att kunna hjälpa till. Så kommer han in och är super trött och då är det dags att sova. Det tråkiga är att nästa vecka förmodligen kommer se precis likadan ut. För han gör ju allt det här för att kunna förbereda inför vårat husbygge. Och imorgon kommer det vänner som ska hjälpa oss med grunden. Så då var det ju viktigt att allt förarbete till det är klart plus att material skall vara inhandlat. Och nästa helg kommer mina föräldrar ner och ska hjälpa oss att resa själva rummet. Så därför måste hela grunden och mycket av materialet till det bygget oxå vara köpt. Så som sagt, jag har ytterliggare en rolig vecka att se fram emot.

Det är en jäkla tur att lillasyster kommer hit på måndag och åker hem på torsdag. Då har jag åtminstonde någon att umgås och prata med. Ska bli så otroligt mysigt att få ha henne här nere i några dagar, väldigt länge sedan vi träffades nu. Saknar!! <3

Kram kram

Det känns väldigt underligt. Här sitter jag, ukskriven för att jag väntar barn och imorgon fyller jag 28 år. Ända sedan jag var liten, ja 15-16 år sådär, så hade jag en föreställning om att jag skulle bli gravid och få barn när jag var runt 23 år. På något konstigt sätt har den här tanken fortfarande funnits kvar trotts att jag passerat både min 24 och min 25 års dag. När jag sedan fick beskedet om att jag inte hade någon ägglossning och att jag skulle behöva hjälp med att bli gravid så rasade hela min värld. Det var ingen som var riktigt säker på hur mycket hjälp som skulle krävas, jag hade ju ägg men de lossnade inte. Så det kunde eventuellt fungera med hormoner. Annars kanske de fick plocka ut mina ägg och göra en provrörsbefruktning. Men som sagt ingen visste riktigt på vilken nivå det skulle hamna förrän vi stod där och faktiskt ville ha den hjälpen. Det tog slut med min dåvarande pojkvän, så någon hjälp behövde jag ju inte fundera på i det närmaste. Men det är klart att man fortfarande funderade på hur det skulle bli. Och jag var helt säker på att jag skulle vara över 30 när jag väl fick mitt älskade barn. Först skulle man ju hitta någon, vilket inte är det enklaste. Och sedan skulle man komma till den punkten i förhållandet att båda ville ha barn och därefter skulle man börja försöka. Bara här är det ju 2-3 år som har passerat ganska fort.

Men sedan hände någonting. Jag blev tillsammans med en helt underbar kille som jag älskar väldigt mycket. Jag berättade för honom väldigt tidigt hur det låg till så att han skulle veta. Tyckte det var schysstast så. Vi pratade om barn och sa att det kan vi ju börja fundera på när jag har flyttat in och vi ser att det fungerar att bo tillsammans. Då jag flyttade ner till Kungälv för att vara närmare min älskling gick inte allt så enkelt som jag trodde. Jag bodde på många olika ställen och ibland i min resväska kändes det som. Efter Efter fjärde flytten kom vi gemenamt fram till att det var bättre att jag flyttade in hos honom. Men egentligen kanske vi inte skulle ha tagit det steget om situationen inte sett ut som den gjorde. Det fungerade hur som helst väldigt bra och vi har än så länge inte slagit ihjäl varandra. :)

Sedan blev det påsk, närmare bestämt långfredagen, och jag kände att någonting inte stämde. Jag kunde inte sätta fingret på det, men jag hade inte fått min mens. Den var max 2 dagar sen, men jag blev ändå fundersam. Jag sa till min älskling att jag ville att vi skulle åka och köpa ett graviditetstest, bara för att. Ingen av oss trodde riktigt på att det skulle visa att vi var gravida. Men vi åkte i varje fall iväg och köpte. När vi sedan testade och jag såg vad det visade för resultat blev jag ganska rädd. Var vi överhuvudtaget beredda på det här och skulle vi klara av att hålla ihop? Jag berättade för min pojkvän och han säger "-Är det överhuvudtaget möjligt?" Jag förstår hans reaktion, jag trodde ju inte heller att det var möjligt, vi hade ju inte gjort någonting för att få det att fungera.

Efter ett par dagar och ett par test till så började man så smått låta det sjunka in och förstå att vi faktiskt skulle bli föräldrar. Jag vet att min pojkvän nu är väldigt glad över vårat kommande barn och ser fram emot det väldigt mycket. Men i början kände han nog mer eller mindra att han var tvungen att vilja ha det. Han hade aldrig kunnat säga till mig att jag inte skulle behålla det, inte efter allt som jag hade berättat. Tänk om det här är min enda chans?? Och jag tänkte nog egentligen likadant, jag hade nog aldrig kunnat ta bort det just med den rädslan. Då hade jag helre flyttat ut, kanske tillbaka till Örebro och tagit hand om barnet själv.

Men vi hamnade aldrig där, vi bor fortfarande tillsammans och har det väldigt bra. Båda vet att det kommer bli en stor omställning, men en positiv omställning. Och det blir ju bara så annorlunda och svårt som man tillåter det att bli. Det som dock gör mig mest förundrad är över hur livet kan ändra sig så många gånger utan att man egentligen har någonting att säga till om. Även min egen bild på mitt liv har fått ändra sig ganska drastiskt ett antal gånger. Tänk hur mitt liv hade sett ut om jag hade fått barn när jag var 23 år. Då hade jag haft en liten 5 åring nu och jag hade med största säkerhet inte bott här och varit tillsammans med den jag är. Konstigt...

Nu är jag hur som helst snart 28 och jag känner mig otroligt lycklig och tacksam över det liv jag lever just nu. Jag älskar min pojkvän Pierre Hansen över allt annat och jag hoppas att vi kommer bli riktigt gamla och grå tillsammans. :)

Kram kram

Idag har det varit folk här och borrat så att de ska kunna spränga. Och nu är de på väg hit med en grävmaskin. Jag tror att de kommer spränga imorgon, ska bli spännande att se hur det blir efteråt. Så kul att det äntligen händer någonting så att vi verkligen kan komma igång med våran tillbyggnad. Har ju pratat om sprägning länge, men det har ju aldrig blivit av. Nu är vi åtmindstonde ganska nära. :)

Blä vad tråkigt. Jag vet att det är välbehövligt och att det finns inget annat att välja på men jag kommer ju bli knäpp av att gå hemma. Mycket fritid över. Har tänkt att jag ska börja pyssla med julkorten, men det kommer ju inte ta två månader direkt. Klart att det alltid finns saker att göra, frågan är ju bara om det är saker som man borde och kan göra nu när jag faktiskt ska ta det lugnt. Men det kommer ju så klart fixa sig, men det känns riktigt tråkigt att lämna klassen som jag faktiskt har jobbat ganska länge i nu och många av personalen i skolan och på fritids kommer jag sakna massor. Naturligtvis kommer jag hälsa på dem, men det blir ju inte samma sak. Snyft!!

Jaha, min underbara vän Mie kom ner för att ha ett party för mig och mina vänner. Men det slutade med att det här partyt blev min introduktion och nu ska jag oxå börja säljha. Inte helt fel dock eftersom ljusen är helt underbara. Men det var ju inte riktigt min tanke från början. :) Men när det går så enkelt och man redan har fyra stycken som är intresserade av partyn så vad skjutton, det kan man väl ägna lite tid åt. Det blir nog bra tror jag, får tydligen hem min egen väska nästa måndag, så då är det ju bara att köra igång. :)

Ja varför inte, vi kan väl ta lite foglossning när vi ändå håller på. Kan kanske ha någonting att göra med arbetsklimatet som har varit på jobbet den sista veckan. Är ju inte säker på om det är det jag har råkat ut för. Men jag befarar tyvärr det efter vad jag har läst på internet. Ska till barnmorskan på tisdag, hade redan en träff inbokad. Men jag funderar på om jag kanske skulle ta och ringa på måndag i varje fall och förbereda henne lite. Då kanske hon kan få till en träff med läkaren på en gång. Idag var jag ju inte till så stor nytta på jobbet, kan ju knappt gå. Och det är inte ritkigt hållbart när man jobbar i en skola som resurs och på ett fritids. Mina dagar består ju till största delen av att stå och gå. 

Jag har sagt till mig själv att jag inte ska måla fan på väggen, men det är svårt att låta bli. Vad kan det annars vara?? Och gärna då någonting som inte är värre än foglossning....

Någonting roligt och mysigt som hänt idag är i varje fall att min bästaste Mie har kommit ner och hälsat på. Hon ska ha en party lite visning för mig och mina vänner imorgon. Vi skulle väl ha hunnit med att shoppa lite och mysa på stan oxå. Men så som jag såg ut idag så går jag ju värre än vad hon gör. Och för er som känner Mie så vet ni att då går jag ganska illa. ;)  hihi 

Ååå det var så underbart när älsklingen kom in i sovrummet i morse och sa att det var frost på marken ute. Jag blev helt lyrisk och hoppade nästan upp ur sängen. När man sedan tittar på termometern och ser att det är 2 plus grader ute så blir jag bara sååå glad. Jag älskar verkligen hösten som årstid, så underbart med den friska luften och de klara kalla kvällarna när man helt kan förlora sig i stjärnhimlen. När jag kommit upp från sängen gick jag direkt till köket och fixade lite frukost, rostade mackor med ost och apelsinmarmelad och till det blev det en kopp silverte. En helt underbar frukost denna första frostdag.

Dagen har fortsatt lika bra då jag drog med mig älsklingen på lite shopping. Jag hittade helt fantastiskt underbara leggings, vinterfodreade. Så ortoligt mjuka och mysiga innuti och de hade hög midja så de räcker faktiskt över gravidmagen även om det inte var det som var tanken. :) Köpte för övrigt tre olika färger på leggingsen, de kostade ju bara 49.90. Sedan köpte jag ett par knästrumpor, en helt underbar Bh och ett par trosor. Känner mig riktigt nöjd över dagens fynd. 

Nu är älsklingen ute och ska kapa lite ved åt en arbetskamrat och jag tänkte jag skulle gå bort till garaget och leta lite i mina flyttkartonger efter ljuslyktor. Det kan man ju faktiskt inte få för många av nu när det är kallt och mörkt ute. :) 

Kram kram